Hello!

Så var snart ännu en helg förbi. Gårdagen spenderades på soffan med ett stycke gubbe, fyra filmer, en påse vinägerchips med apgod ruccolacreme a`la Linnsan..ja, ni  förstår. En riktig myslördag med allt vad det innebär. Somnade sött i soffan under filmen "Himlen är osyldigt blå". 

Idag vaknade jag i god tid, låg & drog mig i sängen nästan en timme & bara lyssnade på regnet som smattrade utanför fönstret. Älskar det ljudet. När jag väl tagit mig upp ur bingen & druckit en kaffekopp gick jag ut på gården & städade lite. Plockade undan solsängen, kubbspelet & kastade lite halvdöda blomster..allmänt pjåtade på. Skönt att börja dagen med frisk luft. Väl inne vände jag upp & ner på hela huset..rensade lådor, städade från golv till tak. Huset är för stunden tipp topp! Det bästa skall bli att få krypa ner i renbäddad säng ikväll..

Det är alldeles mörkt ute av alla mörka moln. Men, jag tycker det är rätt härligt trots att man blir lite småslö. Avslappnande. 

Igår var det exakt 3 år sedan vår älskade moffa lämnade oss. Därav har denna helg varit ganska tung. Tårarna har haft lätt för att dyka upp i både tid & otid. Det känns som att det var hur längesedan som helst som vi tampades med ohälsa & sjukhusbesök, jobbiga samtal, begravning & dylikt. Men det känns än idag som att han skulle kunna ringa & inleda samtalet som alltid: "tjena tjejen!" 

Jag kan fortfarande känna ilska över att han inte finns kvar hos oss. Det gör bara så ont. Han var min Stora stöttepelare här i livet. Den enda som riktigt förstod mig. Jag kan inte låta bli att tycka livet är orättvist..Du var inte gammal, inte gammal nog. Du var inte färdig..

Det som gör mest ont är att Jag vet att Du inte kände dig färdig med allt vad livet hade att ge. Det känns fortfarande så overkligt! Du hade många mårnar kvar att hänga nere vid Julles, många fiskeresor kvar till Grönsjön, jag skulle hinna visa dig huset. Jag vet åxå nu att du vid mitt sista besök på sjukhuset lyckades få mig att Tro att du skulle komma upp hit, under den sommaren, -08. Redan då visste du att din kamp skulle vara över. Hade Jag vetat det, hade jag Aldrig kunnat lämna din sida..där, på sjukhuset. Jag har fortfarande inte klarat av att besök minneslunden. Något jag har dåligt samvete över. Jag har ännu inte kunnat titta på våra alla hemmavideos som finns. Jag kan inte..inte ännu. Sjukt va? Jag vill så gärna, men det gör för ont. Jag kommer gråta sönder mig. Jag är Dig iaf evigt tacksam för allt du lärt mig, för att du Alltid funnits där. Det vet jag att du ännu gör..& Jag, lämnar aldrig din sida...Jag Älskar Dig.